Preludium

I natt drömde jag om den döde mannen i Compas trapphus. Det var första gången på mycket länge som han tittade upp över kanten på mitt medvetande och gjorde sig påmind. Men till skillnad från tidigare drömmar så var också Alex där, men inte festklädd som hon var när vi sist sågs utan i den ikoniska röda baddräkten från TV. Hon hade dumpat Compa i ett moln av Chanel Coco och obesvarade frågor någon vecka efter att jag rest till Sydamerika. Han kom över henne förvånansvärt snabbt för sådan var hans natur, han var inte någon som grät över spilld mjölk. Nästa gång han såg Alex var när hon några år senare dök upp i en amerikansk tv-serie på bästa sändningstid. 

Han satt på Café Tivoli på Hornsgatan och sörjde Djurgårdens degradering till Division 1 tillsammans med några stackars Gaisare, när hon plötsligt dök upp på en TV i baren. Han berättade senare för mig att han inte sagt något om deras korta förhållande eftersom ingen skulle tro honom. Jag såg henne också på TV, det gjorde vi nog alla. Men som så många andra möten från den tiden så hade mitt minne av henne nu bleknat, liksom minnet av den döde mannen i lägenheten på Timmermansgatan 15.